Centrala stan

I stadsdelen Centrumfyrkanten, som begränsas av Västra Esplanaden, Järnvägsallén och Östra Kyrkogatan, låg Umeå stads ursprungliga tomtområde efter en plan från 1621. Men idag finns här bara enstaka äldre byggnader och miljöer kvar. Ryska trupper brände ner 1600-talsstaden åren 1714-21. Den stora stadsbranden 1888 raderade på några timmar ut all bebyggelse i centrum, och de stora trähus som byggdes upp efter branden revs till stor del på 1960- och 70-talen. Umeås expansion krävde en högre och tätare stadskärna – vi fick kontor och varuhus, i rött tegel eller puts. På 1980 och 90-talen har husen växt ytterligare på höjden, men samtidigt har regler funnits för anpassning av nya hus till Umeås karaktär.

På 1970-talet vaknade intresset för byggnadskulturen i Umeå, kanske som reaktion mot den alltför snabba centrumomvandlingen. Länsmuseet fick i uppdrag att göra en kulturhistorisk inventering, och fullmäktige tog beslut om vilka byggnader och miljöer som skulle bevaras för framtiden. I centrum gällde det bland annat området kring Rådhuset och stadens fasad mot älven.

Domushuset

domushuset

Domushuset ligger i hörnet av Kungsgatan (gågatan) och Västra Rådhusgatan, norr om Sparbankshuset och ersatte Utterströms järnaffär. Byggnaden ritades 1963 på Kooperativa förbundets Arkitekt- och Ingenjörskontor av Dag Ribbing (1898-1980).

Litteraturtips:
Lisa Brunnström, Det svenska folkhemsbygget. Om Kooperativa Förbundets arkitektkontor (Stockholm 2004) Gisela Eronn, Stig Lindberg Tusenkonstnären (Stockholm 2005)

Sparbanken

sparbanken

På de båda tomterna närmast väster om rådhuset planerades vid 1890-talets början ett storstadsmässigt stenhus i tre våningar. Detta förverkligades aldrig – istället anlades där två prydnadsträdgårdar med gräsmattor, buskar, rabatter och rut-staket mot gatan. På den södra tomten uppförde Västerbottens läns sparbank sin nybyggnad 1915-17, medan den norra stod obebyggd ända till 1963, då varuhuset Domus tillkom.

Litteraturtips:
Micael Ekberg, Torben Grut. En arkitekt och hans ideal (Diss., Göteborg 2000)

Stora Hotellet

storahotellet
Till skillnad från många andra städer under 1800-talets slut, saknade Umeå stadshotell. Enligt gästgiveristadgan var det stadens ansvar att tillhandahålla kost och logi för resande, men här drevs gästgiverirörelsen mot årlig ersättning av en privatperson. Så blev det också efter branden, men nu fick Umeå en hotellbyggnad till storlek och utrustning fullt jämförbar med de andra norrlandsstädernas stadshotell.

Litteraturtips:
Grahn, Andreas. Viktor Åström – arkitekt i övre Norrland. C-uppsats vid Institutionen för Konstvetenskap, Umeå universitet 1999

Rådhusparken

radhusp18

I sluttningen mot älven söder om rådhuset breder Rådhusparken ut sig med sina stora lummiga träd. Ursprungligen hade man tänkt sig att dra två varandra korsande uppfartsramper, appareljer, genom parken för att underlätta transporterna från hamnen uppför den branta älvsbrinken till Storgatan. År 1896 beslöts att uppfarterna i stället skulle ske via sidogatorna.

Litteraturtips:
Parkpromenader i Umeå och Vasa (Umeå kommun 2003)

Rådhuset

radhuset

Rådhuset i Umeå ligger strax intill den plats där stadens första rådhus byggdes på 1600-talet, men den nuvarande byggnaden uppfördes efter stadsbranden 1888. Vid grundläggningen i juni 1890 talades i högstämda ordalag om att den markerade den officiella invigningen av “det nya Umeås uppståndelse ur gruset af det gamla”.

Litteraturtips:
Signe Hasso, Inte än (Stockholm 1988), s. 68 ff.
Sven Ingemar Olofsson, Umeå stads historia 1888-1972 (Umeå 1972), s. 58 (bild) och 583-589 (om arkitekten)

Handelsbanken

handelsbanken

Westerbottens enskilda bank, som grundats av handelsmännen i Umeå år 1857, hade sitt bankhus – den s.k. Smörasken – vid Västra Esplanaden. Detta övergavs dock, när man tack vare branden fick tillfälle att etablera sig i ett mer centralt och representativt läge vid Rådhusparkens östra sida.

Litteraturtips:
Bo Wallner, Wilhelm Stenhammar och hans tid (Stockholm 1991), del I s. 103-123