1600-talet

Umeå blir Umeå

Umeå stad anlades på Sandahemmanet i Ytterhiske by som inlöstes för sexhundra daler kopparmynt av skattebonden Anders Nilsson (anm. en annan uppgift nämner bonden Olof Östensson) som själv blev borgare i staden. Den 22 juni 1622 utfärdades interimistiska stadsprivilegier, det vill säga provisoriska stadsrättigheter. Samma år infördes Lilla Tullen som innebar en införselskatt för varor från/till byarna på alla “ätliga, slitliga och fönötliga varor” som skulle säljas inne i staden. Försäljning av varor utanför staden, landsköp, var nu olagligt och det gällde alla, såväl bönder som adel (fogdarna).

Stadsprivilegierna innebar sex års skattefrihet samt ensamrätten att handla med viss landsbygd och med vissa städer. Beslutet gällde i väntan på kungens återkomst från kriget i Tyskland då han personligen skulle underteckna papperen. Men Gustav II Adolf stupade i slaget vid Lutzen och någon namnteckning av hans hand blev det aldrig. Först den 30 augusti 1646 beviljades Umeå permanenta stadsprivilegier av drottning Kristina. Året för det interimistiska beslutet 1622 är ändå det som ansetts giltigt för stadens formella grundande.

Olof Bures stadsplan, om han alls ritade någon, finns inte bevarad. Den äldsta kända kartan är upprättad 1642 av Olof Tresk, Norrlands förste lantmätare. På den ser man det inhägnade stadsområdet men inga tomter. Däremot finns långsmala tomter utritade på Erik Widmans karta från 1643. Mönstret är huvudsakligen en rutnätsplan som var det vanliga under 1600-talet. Båda kartorna visar tydligt staden omgärdad av staket med öppningar för tullportar i väster och öster. Här skulle varorna in och ut ur staden kontrolleras och förtullas. Landsvägen sträcker sig genom den Västra tullporten, över bron som byggts över den djupa Renmarksbäcken och genom stadsområdet mot den Östra tullen. Norr om tomterna, men innanför stadens hank och stör, ligger borgarnas små åkerlappar (vretar).

Residensstaden

Västerbottens län bildades 1638 genom utbrytning ur dåvarande Norrlands län och Umeå utsågs som residensstad.

Länsresidenset byggdes 1646 några hundra meter öster om kyrkan strax utanför tullstaketet. På Läws teckning framstår det som en sluten fyrbyggd anläggning som påminner om en fästning. Huvudbyggnaden har säteritak, ett slags mansadtak i två etage, som var vanlig på slott och herresäten (säterier) under stormaktstiden.

Bebyggelsen

I Umeå stad finns inga byggnader kvar från 1600-talet. Genom dokument och avbildningar kan vi ändå få en viss föreställning om bebyggelsen vid den här tiden. Den mest trovärdiga bilden är den teckning som utfördes av löjtnant W.G. Läw 1695. Han hade uppdrag att besöka de norrländska städerna och skissa upp förlagor till Erik Dahlbergs praktverk Svecia Antiqua et Hodierna. På teckningen, som är avbildad från älven, lägger man främst märke till de många sjöbodarna nere i hamnen. Lite högre upp ligger bebyggelsen som torde ha haft en lantlig prägel då de som blev borgare i den nya staden tog med sig sina timrade byggnader från hembyn. Bland gyttret av små hus reser sig Rådhuset, kyrkan med klockstapel och residenset (se detaljbilder) som alla har en onaturlig storlek för att visa deras betydelse.

Rådhuset

Rådhuset ser ut att vara en envåningsbyggnad med tre fönster mot torget och ett högt valmat tak med lanternin, troligen ett klocktorn. På södra sidan av Rådhuset fanns ett salutorg.

Stadskyrkan

1646 år bröts Umeå stad ut från landsförsamlingen och bildade en egen stadsförsamling. Samma år började en kyrka byggas i stadens östra utkant. Kyrkan liknade många av de Österbottniska kyrkorna, en så kallad blockpelarkyrka, med långväggarnas stockar intimrade i fyra timrade blockpelare (eller strävpelare). Ingången passerade genom vapenhuset i västtornet. Kyrkklockorna hängde i en fristående klockstapel strax väster om kyrkan. Tomten var inhägnad med en kyrkomur av trä.

Kyrkobyggnaden upplevdes vid Karl XI:s besök 1694 alltför liten. Kungen anskaffade därför medel till en utbyggnad som påbörjades året därpå. Kyrkan blev tillbyggd åt söder och norr till en korsform och mitt över korspunkten placerades ett torn. Interiören var ljus sedan större fönster hade insatts, taket var välvt och liksom de brädfodrade väggarna vitmålade. Så såg kyrkan ut ända till den nedbrändes av ryssarna 1720.

Bevarande drag från 1600-talets Umeå

Stormaktstiden

När Gustav II Adolf besteg tronen 1611 inleddes Sveriges tid som stormakt i Europa. Sverige fick en fastare militär organisation och den svenska armén byggdes upp. 1624 skapades ett storregemente i Norrland och 1649 grundades Västerbottens regemente.

Officersboställen, Umeå kompani

I den stora reform som Indelningsverket innebar, inrättades regementen inrättades i varje län, med anläggande av militärboställen för officerare. Många fick likartade utseende, utformade efter typritningar designade av kronans arkitekter.

Drottning Kristina hade 1649 fastställt antalet boställen inom regementet till 96, varav 30 för officerare och återstoden för underofficerare (löjtnanter och fänrikar). För Västerbottens del skulle det dröja nästan 50 år innan länet erhöll samma förmån som de övriga länen.

Karl XI gjorde en norrlandsresa för att inspektera och skynda på bildandet av Westerbottens regemente. Den 25 juni 1694 besökte han Umeå stad och den gård, “som skal blifva Översteleutenantenssätet och ligger tuert öfwer Umeå Elfw och hetter Böhle”. Han lämnade ur kronans egen kassa en summa för att det skulle sättas i verket.

Soldattorpen

“Ständigt knekthåll” infördes genom rotering av allmogen.

Bönderna indelades i rotar som skulle hålla var sin fast anställda soldat med bostad och en bit jord. Till soldatens förmåner hörde också en årlig lön från Kronan. År 1695 fanns 150 sådana soldattorp inom Umeå socken.

Flera soldattorp finns kvar lite här och var ute i byarna. I Brännland ligger Brännlandstorpen, sedan länge ett populärt utflyktsmål, som har sin grund i de två stugor som hembygdsföreningen Umbygda inköpte på 1950-talet. De är dock byggda under 1800-talet. I Stundars museiby i Finland (som ju var en del av Sverige vid den här tiden) finns dock ett mer tidstypiskt soldattorp att se.