1700-talet

År 1714 plundrades och nedbrändes hela staden. Bland annat bortfördes 22 ljuskronor från kyrkan och alla borgares skepp, lastade med handelsvaror, förstördes. Knappt hade staden hunnit byggas upp igen innan den drabbades av nya räder åren 1719, 1720 och slutligen 1721. Nu nedbrändes åter hela staden inklusive kyrkan och residenset.

Landshövdingen flyttade ut till Grans Ladugård på Grubbe och landskontoret inrättades i en gård strax intill.  Här blev det kvar i 60 år fram till 1780 då landshövdingens bostad, kansli och landskontor flyttade tillbaka in till staden, nu till en gård på en centralt belägen tomt intill Rådhustorget.

Efter freden 1721 började umeborna bygga upp sin nedbrunna stad, men det gick långsamt. Den 24 maj 1732 antecknar Linné i sin dagbok:

Umeå är nu en liten stad som ännu ej väl reparerat sig efter det skadestånd den led av fiendens eld då den totalt blev avbränd.

 Först på 1740-talet kom en vändning. Umeå hade hunnit återuppbyggas efter invasionskriget och näringslivet återhämtat sig. Bland Umeås borgare fanns främst handelsmän, hantverkare och fiskare men även en ökande skara ämbetsmän. Bland stadens egna anställda fanns borgmästaren, rådmän, notarie, kassör, tionderäknare, lots, barnmorska, brandmästare och fyra brandvakter.

Sverige var utfattigt efter de många och kostsamma krigen. På 1740-talet skickades vetenskapsmän därför ut på resor för att utforska naturresurser som staten skulle kunna dra nytta av. En av dessa var Carl von Linné vars resor till Lappland, då han även besökte Umeå, finns beskrivna i flera resedagböcker.

Nyodlingsverksamheten i Norrlands inland och även anläggandet av bruk och sågverk uppmuntrades av kronan.

Alla varor som infördes från landsbygden skulle gå genom någon av de fyra landtullarna där åtta tjänstemän var anställda för varornas uppskrivning och förtullning. Till allmogen i kringliggande byar sålde Umeborgarna säd, järn- och manufakturvaror, specerier och tobak. Från bönderna uppköptes smör, bräder, tjära, skinn, fågel, fisk, humle, fnöske och en del slöjdvaror.

Ett stort framsteg för den västerbottniska seglationen var när det Bottniska Handelstvånget avskaffades 1765 och Ratan två år senare blev tull- och stapelplats. Sedan Umeå blivit stapelstad 1781, med eget tullpackhus, underlättades utrikeshandeln ytterligare för Umeåborgarna. I Umeå byggdes ett skeppsvarv vid kyrkan, men för eldfarans skull flyttades det senare till Teg.

Vid älvar och forsar byggdes sågverk och bruk. Handelshuset Erik Forsell & Söner anlade ett finbladigt sågverk i Sävarån 1787. Flera handelsmän byggde nu egna skeppsvarv och seglade med sina varor till både svenska och utländska hamnar, där även skeppen kunde säljas med god förtjänst.

Strömbäcks glasbruk tillverkades fönsterglas och halvkristallglas varav det mesta gick till Stockholm. I byarna runt Umeå finns fortfarande ett och annat fönster kvar som har några rutor av det gröna munblåsta glaset och på Västerbottens museum finns en vacker kristallkrona bevarad.

Den gamla 1600-talskyrkan brändes ned 1720 men redan 1724 hade en ny kyrka uppförts på samma plats tack vare att kollekt insamlades över hela riket. Även denna blev en korsformig kyrka. Den gamla klockstapeln hade undgått elden och var placerad i sydvästra hörnet av kyrkogården som var inhägnad av en bogårdsmur av timmer eller bräder. Kyrkan och troligen även klockstapeln var rödmålade.

Kyrkotomten användes som begravningsplats och för att försköna stadsmiljön planterades träd runt kyrkan. På kyrkotorget strax norr om kyrkan (nuvarande Vänortsparken) uppfördes 1772 en ny prästgård och här anlades kryddgårdar.

Ett av de första husen att återuppföras efter att Umeå brändes ned 1720–21 var Rådhuset, eller Rådstuwan som det då kallades. Någon bild är inte känd men enligt Hülphers beskrivning från 1797 var det en brädslagen tvåvåningsbyggnad, med tak täckt av spån, med ett litet torn med klocka och slagur.

Förutom att inrymma lokaler för stadens juridiska, styrande och dömande funktioner fanns här även en stadskällare och en festsal och en av de två flyglarna disponerades som skola.

Folkmängden ökade, men ytterst långsamt. Den var fortfarande mot slutet av seklet mindre än 1 000 personer. Den långsamma ökningen berodde främst på den höga sjuk- och dödligheten. Först efter order från Kungl. Maj:t 1776 kom lassarettsbyggandet och en mer organiserad sjukvård igång på allvar i Sverige.

I Umeå byggdes 1784 ett lasarett som togs i drift året därpå. Det hade först ett tiotal vårdplatser som skulle räcka för hela Västerbottens län, vilket då innebär hela Övre Norrland. En läkare, en sjuksköterska och en sjukdräng skulle vårda såväl kroppsligt sjuka som obotligt sinnessjuka. En syssloman var anställd för att sköta det ekonomiska. Byggnaden var en rödmålad timmerbyggnad i en våning med vind och brutet tak. Fönstren var höga och tätspröjsade, taket var täckt med bräder och hade valmade gavelspetsar – med andra ord ett ganska typiskt 1700-talsutseende (jfr Lars Färgares gård). Under 1800-talets andra hälft fick lasarettet sitt nuvarande utseende i två våningar och med gulmålad panel.

Lasarettet placerades vid landsvägen en bit utanför den västra stadsgränsen. Mitt emot anlades cirka år 1800 en kyrkogård för lasarettets räkning som senare utökades och blev stadens officiella kyrkogård (nuvarande Västra kyrkogården).

Lästips: Gamla lasarettet är skyddat som byggnadsminne och är utförligt beskrivet i Bo Sundins bok “Byggnaderna som överlevde Umeå”.

Borgarnas hus inne i staden bestod till större delen av låga omålade timmerhus, de flesta i endast en våning. Men efter mitten av seklet hade flera av bostadshusen på de större handelsgårdarna försetts med “öwerrum” och större fönster. Taken var enligt tradition oftast täckta med näver och takved men några av de större husen hade brädtak “till mer prydnad än förmodad nytta”, skriver Hülphers.

Mot slutet av århundradet blir rådhuset och kyrkan rödmålade vilket så fler av husen i staden så småningom också kommer att bli. Ytterväggar kunde också strykas med guldockra som fanns naturligt i trakten och ansågs bättre än rödfärg.

Lars Färgares gård, som flyttades till Gammlia strax innan rivningen 1957, är det enda kvarvarande exemplet på 1700-talets handelsgårdar som låg på rad längs Storgatan. Huvudbyggnaden mot gatan i Trångsund är tidstypisk med sitt kraftigt brutna tak som rymmer en vind. Den sammanbyggda lägre uthuslängan var placerad i backen ner mot älven. Att gården flyttades var ett desperat försök att rädda åtminstone något av det gamla Umeå.

Mycket hade hunnit bytas ut under årens lopp och fasaderna hade ljusmålats. Idag hade man nog försökt behålla delar av den gamla panelen men detta var 1950-tal och intresset från kommunen måttligt. Endast stommen och några dörrar togs tillvara, huset isolerades och fick en ny brädfodring som rödfärgades för att påminna om hur det hade sett ut på 1700-talet.

Trädgårdar var något hittills ganska okänt men började dyka upp här och där i staden under 1700-talet. Doktor Naezén, som själv var en ivrig trädgårdsodlare, propagerade för kryddgårdar och blomsterodlingar. 19 juni 1786 beskrivs Umeå som “en vacker, välbyggd stad” av resenären Matthew Consett.

Stadsborna skulle inte syssla med jordbruk, det var böndernas sak. Men med burskapet hade man ändå fått sig tilldelad en bit jord för att kunna odla det nödvändigaste. Dessa åkerlappar (vretar) låg längst uppe mot den norra tullstaketet och här låg också en rad med rökhus för att torka säden (därav namnet Bastugatan som idag är Skolgatan). Senare under 1700-talet började även uppodling av Långmyran norr om staden. En del stadsbor hade också kreatur som sommartid släpptes ut på betesmarkerna norr och nordost genom en öppning i tullstaketet. För tjänstemännens del ingick det i avlöningen att få nyttja jorden. Landshövdingen hade tilldelats en gärda öster om kyrkan (Herrgärdan) där residenset stått tills det brändes ned 1721.