BYGGNADER i UMEÅ
1800 – 1888
I Europa pågick Napoleonkrigen och Sverige blev 1808–09 åter indraget i krig med Ryssland. Härjningar längs den norrländska kusten nådde även Umeå som ockuperades. General von Döbeln, befälhavare över Norra Armén, lyckades rädda de viktiga mat- och vapenförråden som lastades på segelskutor i hamnen.
Efter kriget tvingades svenskarna avstå Finland och Åland som varit en del av Sverige sedan 1100-talet.
I Kyrkparken utanför kyrkan i Umeå upplöste general von Döbeln den svensk-finska armén och avtackade där i ett känslosamt tal särskilt de finska soldaterna. Ett monument i Döbeln Park minner idag om denna händelse.
Umeå, 1828.
Foto ur Kyrkstaden i Norrland av Roland Bergling.
Utsnitt ur 1857 års karta, där bl.a. Västra kyrkogården syns (Begrafningsplats). Lantmäteriet.
1800-talets början
Även om Umeå klarade sig från att brännas ned den här gången innebar kriget stora påfrestningar, med flera tusen sårade soldater som fick inkvarteras i hus och hem inne i staden och i närliggande byar.
På Backen fungerade kyrkstugorna vid landskyrkan som fältlasarett, “Kyrkhamns sjukhus”, och i Röbäck och Backen begravdes de döda i massgravar på krigskyrkogårdar.
Kyrkotomten, vid stadskyrkan, upphörde som begravningsplats 1837. Den ersattes av Västra kyrkogården strax utanför den västra stadsgränsen, där lasarettets kyrkogård hade börjat anläggas.
Några av de sista begravningarna på kyrkotomten torde ha varit när landshövding Stromberg avled 1838. Pehr Adam Stromberg hade varit landshövding mellan åren 1798–1811 men hade kommit i onåd efter den ryska ockupationen av Umeå under kriget 1808–09. Han avsattes från sitt ämbete och drog sig bitter tillbaka till sin gård Nydala norr om staden där han stannade till sin död 1838. Vid utgrävningar sommaren 1972, inför bygget av kyrkbron, påträffades kvarlevorna efter Stromberg och flera familjemedlemmar tillsammans med namnplåtar och diverse andra föremål. Kvarlevorna återbegravdes vid en ceremoni på kyrkbacken medan föremålen omhändertogs för att magasineras på Västerbottens museum.
Västra Kyrkogården idag.
Sävargården 1924.
Foto: Västerbottens museum.
Flygbild över Gammlia 1965, med Sävargården i bildens mitt.
AB Flygtrafik 225/1965, Västerbottens museum.
Herrgården från Sävar Bruk
Sävargården byggdes 1806 av handelshuset Forsell som ägde både sågverk och järnbruk i Sävar. Byggnaden var från början timrad i en våning och var då sannolikt målad med röd färg direkt på timret vilket var vanligt (spanjoren Eduardo Romeo de Vargas-Bedemargjorde antecknade vid ett besök 1810 att “Alla till hyttan hörande byggnader äro, liksom nästan överallt i Sverige, starkt och prydligt byggda och rödmålade”).
Den andra våningen lär ha tillkommit i slutet av 1820-talet och den gulmålade panelen en kort tid därefter. Den dyra oljefärgen på släta träpaneler var moderiktigt och skiljde “herrskapet” från allmogen som nu också hade börjat rödmåla sina gårdar. Detta känns igen från andra bruk och boställen vid samma tid till exempel Angården på Backen och Thurdinska gården i Bygdeå socken. Dessa båda var ursprungligen rödmålade timmerbyggnader som senare kläddes med gulmålad slät panel. Förebilden var de putsade stenhusen längre söderut som här i norr fick utföras i trä. Knutar, fönsteromfattningar och taklister målades ljust grå för att efterlikna stenmaterial. Stilmässigt har byggnaden typiska sengustavianska/empiredrag som vid 1800-talets första hälft utvecklades ur 1700-talets nyantika stil.
Sävargården är också ett påtagligt minne från 1808–09 års krig då den svenska armén inrättade sitt högkvarter i den rymliga mangårdsbyggnaden under slaget i Sävar i augusti 1809. När krigslyckan vände till ryssarnas fördel blev det i stället generallöjtnanten Kamenskijs högkvarter, vilket förmodas vara anledningen till att byggnaden skonades och inte brändes ned som många andra byggnader. Erik Forsell, som drev bruket, kunde efter krigsslutet åter flytta in i familjens bostad. När bruksepoken var över skulle den gamla herrgården rivas för att bli byggnadsmaterial till olika bostadsbyggen i Umeå. Men herrgården skänktes i stället till Västerbottens Hembygdsförening och återuppsattes 1921 som första byggnad på det då nyinvigda friluftsmuseet Gammlia.
Baggböle herrgård
Baggböle Såg byggdes 1813–14 och förvärvades 1840 av göteborgsfirman Dickson & Söner. Med nyttjande av skogsråvaran från inlandet och vattenkraft hämtad i en av Umeälvens forsar utvecklades sågen till en anläggning som under en period var länets största industri och en viktig motor i bygdens ekonomiska utveckling. Från verksamheten härstammar begreppet “baggböleri” som syftar på att skogsbönderna övertalades, kanske lurades med något tvivelaktiga metoder, att sälja sin skog alldeles för billigt. En annan betydelse handlar om olovlig skogsavverkning på Kronans mark.
Förvaltarbostaden ritades 1844 av Johan Anders Linder. Panelen, som tillkom två år senare, är typisk för tidens strama klassicistiska stil med sträng symmetri, enhetlig ljus fasadfärg och slät fasad i tunn relief som för tankarna till ett putsat stenhus. Dekorationerna med doriska pilastrar och den triangelformade frontonen är stildrag hämtade från antikens tempel.
(Baggböle herrgård är lagskyddat byggnadsminne, se Bo Sundins bok Husen som överlevde Umeå, 2021)
HÄR kan du läsa mer om byggnadsstilen Empire.
Foto: Baggböle herrgård omkring 1888.
Illlustration i ”Hemvännen”. Kungliga Biblioteket.
Residenset.
Foto: Västerbottens museum.
Länsresidenset åter på ursprunglig plats
Efter att ha nedbränts av ryssarna 1720, flyttat till Gran på Grubbe och därefter residerat i tillfälliga lokaler vid Rådhustorget, var landshövding och residens 1820 åter på sin gamla plats öster om stadskyrkan. Under tiden hade ett Kronobränneri 1876 uppförts på den gamla “Herrtomten”. Bränneriet blev dock inte särskilt långvarigt och runt 1800 hade “Bränneritomten” som den nu kallades övergått i privat ägo. Men 1820 återköptes tomten med byggnader av Kronan. Där inrymdes Landshövdningens bostad, landskontoret och kansliet i en stor timmerbyggnad som fanns på plats. 1821 byggdes en ny arkivbyggnad i tegel.
Huvudbyggnaden var indelad som en salsbyggnad (herrgårdsplan) förlängd i vardera änden. Fasaden mot Storgatan i norr var hållen i en stram empirestil med valmat tak, symmetrisk placerade fönsteraxlar grupperade kring portalen i mitten, släta odekorerade väggar och enkla fönsteromfattningar. Den södra fasadens mot gården visar en mer oregelbunden karaktär med kraftigt utskjutande knutlådor och följare, vissa uppsatta som ren dekoration. En glasverande som också innebär en avvikelse från den strikta klassiska kompositionen tillbyggdes senare, troligen efter 1857, då det nya landsstatshuset stod färdigt.
(Källa: K. Eriksson 1975)
Anm. I samband med ledningsgrävningar 2011 fick Västerbottens museum uppdrag att utföra en arkeologisk schaktkontroll. Då påträffades ett flertal äldre anläggningar. En rapport finns att läsa digitalt. Läs den här.
Residenset, sett från älven. Kyrkan skymtar till vänster.
Foto: Bertil Ekholtz samling, Västerbottens museum.
Resenärers intryck
Umeå besöks av resenärer som beskriver staden i olika texter. Omdömena varierade men på några punkter tycks de vara eniga – husen var små och byggda av trä och de stora fönstren tycks ha gjort intryck. Förmågan att framställa stora fönsterglas var inte vanligt överallt vid denna tid men i Umeås närhet fanns Strömbäcks glasbruk (1748–1840) som hade grönt fönsterglas som en av sina viktigaste produkter.
Bild av fönsterglas från Strömbäck, Västerbottens museums samling.
Karta från omkring år 1800. Lantmäteriet.
Umeå stad är ungefär så stor som Härnösand, mera regulär, men husen äro mindre och dåligare.
Staden är ansenligare än Torneå; några gator voro stensatta, några hus sågo riktigt nätta ut, och på älven lågo fem eller sex tremastare och briggar.
De flesta husen ha endast en våning men äro mycket nätta; fönstren äro försedda med stora glasrutor, vilkas allmänna förekomst i Sverige, över huvud taget, vittnar om den höga ståndpunkten hos dess glasbruk.
Umeå stad med dess små trähus ter sig vid en första anblick allt annat än vacker… Umeå har inte ett enda hus som skulle kunna kallas vackert.
…den trefliga staden med sina stenlagda gator, idel trähus med stora fönster …
… en av de största och bäst uppbyggda i Norrland, ehuru ej särdeles betydlig.
Umeå 1881. Bild ur Illustrerad Tidskrift.
Handel och sjöfart
Det bottniska handelstvånget hade upphävts 1765 och 1810 borttogs även förbudet mot landsköp. Trots en tioårsperiod av missväxt 1831–41 förbättrades ekonomin och sjöfartshandeln utvecklades.
Handelsmännen hade blivit skeppsredare. Ett livligt handelsutbyte öppnades åter med Stockholm och även många utrikes orter. Under Krimkriget stängdes handeln i Östersjön några år 1853–56 men i stället ökade trafiken mellan Umeå och Vasa. Exportvarorna var många, främst strömming, lax, skogsfågel, skinn, späck, smör, trävaror, järn. Tjära och salpeter. I utbyte importerades salt, socker, bomull, kaffe med mera. År 1850 ägde Umeborgarna 21 fartyg som 1855 hade ökat till 44. De närmaste åren blev handelssjöfartens guldålder.
Bostadshusen i staden
Inne i Umeå låg borgarnas handelsgårdar vid torget och längs Stora Gatan som följde landsvägens sträckning genom staden. Bebyggelsen hade fortfarande en agrar prägel med timrade envåningshus, varumagasin och stallar som var tjärade grå-bruna eller rödmålade.
De återkommande eldsvådorna var ett problem i Umeå liksom i många andra städer och utgjorde därmed ett hot mot hela landets ekonomi. En orsak att bränderna fick så stor omfattning var byggnadssättet, med husen nära varandra, och användningen av eldfängda material som trä, spån, näver och tjära. Städerna uppmuntrades att upprätta särskilda föreskrifter om förebyggande av bränder vilket ledde till att Umeå fick sin första byggnadsordning 1827. Bostadshusen skulle nu läggas med entrésidan mot huvudgatan och uthuset på motsatta sidan eller vid gränden. Vid Storgatan fick inga uthus läggas vid någondera sidan. Huvudgatorna, som inte var mer än fyra till åtta meter breda, kom på så sätt att kantas av rader med endast boningshus.
År 1828 uppges omkring 40 boningshus vara brädfodrade vilket i de flesta fall innebar panel av enklare sorten med rödfärgade, ohyvlade bräder. Endast ett tiotal var målade med oljefärg. Hos de mer välbeställda hade bostadshus i två våningar börjat uppföras. Om de stilar som var på modet inom arkitekturen hade nått bostadshusen i Umeå är oklart. Möjligen hade en och annan borgare redan tagit intryck av rådhuset eller någon herrgård och klätt husens fasader i empirestil – eller Karl Johanstil som är den svenska motsvarigheten uppkallades efter Sveriges nye kung Karl XIV Johan.
Umeå före 1888.
Karta från 1857, upprättad av Gustav Ljunggren.
Stadsplanen från 1864. Planförslaget omfattade också ett förslag till reglering av den gamla stadskärnan med breddningar av gator och torg, som skulle komma att bli vägledande när en ny plan skulle upprättas efter stadsbranden.
Lantmäteriet.
Foto av bron: Hjélmerska samlingarna, Västerbottens museum.
Staden växer – 1800-talets mitt
I mitten av 1800-talet började stadens område bli för trångt. Bebyggelse hade uppstått i anslutning till utfarterna i olika riktningar. En utvidgning av staden förbereddes därför genom ett förslag till ny stadsplan med plats för nya tomter.
Färjan hade hittills varit den enda fasta förbindelsen över älven från Kustlandsvägen i söder och in till stadens centrum. Behovet av en bro hade därför kommit på tal och efter mycket debatterande om placeringen landade man till slut i ett läge mellan Lasarettet och Tjärhovet där bron byggdes 1863. (Broparken var planerad men blev inte klar förrän på 1940-talet). Mitt emot Lasarettet, som hade byggts på 1700-talet, låg länshäktet fram tills dess att nya Cellfängelset stod klart 1861 utanför östra stadsgränsen.
Stadsplanen 1864
Stadsgränsen flyttades västerut fram till nuvarande Brogatan där bron blivit färdig 1863. Från bron och in till staden byggdes flera nya institutioner, som ett bankhus och lärarinneseminarium samt en slöjdskola. Storgatan fick nu ett mer stadsmässigt utseende med trädplanteringar och flera burgna umebor lockades att uppföra sina nybyggnader vid den nya entrén till staden
I öster flyttades stadsgränsen fram till nuvarande Häradshövdingegatan och ett torg förbereddes framför det nya Cellfängelset som nyss hade uppförts (1861).
HÄR JOBBAR VI PÅ MED TEXT OCH BILDER OM VAD SOM HÄNDE FRAM TLL BRANDEN 1888.
DET KOMMER BL.A. ATT HANDLA OM HUR UMEÅ UTVECKLADES FRÅN SJÖFARTSSTAD TILL ÄMBETSMANNASTAD.
Föreningen Byggnadskultur i Umeå
© 2026 | Föreningen Byggnadskultur i Umeå