1945-1960

Idéerna om en genomgripande stadsomvandling påbörjades redan under mellankrigstiden i Stockholm. Efter krigsåren återupptogs planeringen för city och 1945 antogs en principplan där olika åtgärdsbehov presenterades bland annat behovet av attraktiva affärslägen, parkeringskrav och hänsyn till trafikens framkomlighet.

Begreppet SANERING som hade införts som lösningen på utdömda bostadskvarter i Stockholm används nu även för att skapa plats för modernare bebyggelse i andra städer. Med den nya Byggnadslagen 1947 fick kommunerna möjlighet att begränsa den enskilde markägares fria exploateringsrätt och kommuner uppmanades av regeringen att förbereda sanering av sina citykärnor (Sanering av stadssamhällenas bebyggelse, SOU 1947:26).

Detta följdes av fler utredningar där kommunerna uppmanades att förbereda framtida rivningsaktioner och markköp. (Bostadsstyrelsen och Byggnadsstyrelsens utredning 1953 och Saneringsfrågan, Betänkande om förnyelsen av stadssamhällens bebyggelse, SOU 1954: 31). 

Det var tidsandan, med tilltro på materiella framsteg och konsumtion, som ledde utvecklingen åt detta håll. Det fanns ju en allmän uppfattning, alltsedan 1930-talet och debatten om “Lortsverige”, att trähus var ohygieniska och skulle saneras bort för en ny framtid. Allteftersom städernas befolkning växte ökade behovet av rationella lösningar. Små butiker var omoderna och nu kom varuhuskedjor som ett alternativ. Eftersom man ville behålla handeln i centrum måste även utrymme skapas för trafik och parkering.

När den statliga utredningen – Sanering av stadssamhällenas bebyggelse – landade på Umeåpolitikernas bord 1947 beslöt Stadsfullmäktige att “avstå från att avgiva yttrande”. Orsaken till detta är något dunkel men samma år fick Umeå sitt första varuhus mitt i centrum, Tempohuset.

Eftersom biltrafiken förväntades öka behövdes en ny bro över Umeälven. Den nya Tegsbron stod klar 1949 vid korsningen Västra Esplanaden–Storgatan. Härifrån skulle Riks 13 fortsätta in genom centrum. Det var inget nytt, landsvägen hade alltid gått genom staden, skillnaden nu var den kraftiga ökning av biltrafiken som väntades. Från den nya bron var det praktiskt att dra genomfartstrafiken rakt fram längs Västra Esplanaden, som nu hade sin norra ände före järnvägsspåret. Men som i många andra städer var det angeläget att fånga trafikanterna in till centrum där den mesta kommersen försiggick. Landsvägen söderifrån, som blev Riksväg 13, skulle därför ledas in på Storgatan fram till Östra Esplanaden där en ny utfart byggdes norrut. Att korsa järnvägen kom man inte ifrån, varför en viadukt behövdes under järnvägen.

Platsen framför stationshuset hade utformats som en halvrund stjärnplats med strålgator ut åt flera håll från stationshuset.

Den bebyggelse som låg här var relativt enkel och revs bort utan närmare diskussion och under perioden 1952–56 uppfördes två stora byggnader som anpassades efter och förstärkte den öppna platsens bågform. Byggnadshöjden med hela sex våningar, med butiker, bostäder och kontor, föregicks av mycket diskussioner då det översteg den gällande stadsplanens bestämmelser som angav fyra våningar. Genom att dela in fasaden i olika sektioner och utforma den översta våningen som en vindsvåning, godkändes projektet till slut. Husen ritades av Carl Grandinsson och byggmästare var Skellefteåfirman Larsson & Co, varför namnet de första åren gick under namnet LARCO. 

Foto: Spektrumhuset, 1950-talet. Riksantikvarieämbetet, Wikimedia Commons.

Att Berghem byggdes för att skapa bostäder till arbetare som var sysselsatta med uppbyggnaden av Norrfors Vattenkraftverk är en skröna som fått fäste. Områdets bakgrund är en helt annan och tog sin början flera år tidigare, även om det finns en viss sanning i påståendet.

Med de stora barnkullarna efter kriget och förväntningarna på ett större sjukhus, måste staden planera för nya familjevänliga bostadsområden. I oktober 1946 föreslog stadsarkitekt Wretling en stadsplan på Stadsliden (Berghem). Området var lämpligt ur flera aspekter. Marken låg på donationsjord som huvudsakligen ägdes av staden, det låg på ungefär samma avstånd som Sandbacka och hade ett vackert läge på berget ovanför staden.

1947 beslutades om en stadsplanetävling med en rad inbjudna arkitekter. Förutsättningarna var bostäder för cirka 5 000 personer.

Stadens ambition var att tillskapa en “tidsenlig och trevlig stadsdel” med bra närservice, gemensamhetsanläggningar och trafikförhållanden, liksom möjligheten till friluftsliv.  “Ansatsen i Umeå var framsynt för en mindre stad och var Kjell Wretlings förtjänst”. (Eva Wikström, Tidskriften Västerbotten, 2.87)

Det vinnande förslaget stod Nils Grafström för. Han var verksam vid Stockholms stadsplanekontor och hade bland annat medverkat vid planeringen av Johanneshov, Hammarbyhöjden och Västertorp.

Planläggningen som byggde på Grafströms förslag startade oktober 1948 och fastställdes 1950. Byggnationerna påbörjades 1952. Förslaget byggde på en helhetslösning, Grannskapsenheten, en funktionell och även social enhet som bildade underlag för skolor, butiker, service och kommunal trafik. (Jfr Årsta i Sthlm och Guldheden i Gbg). En demokratisk tanke som funktionalisten Uno Åhrén var en varm anhängare av.

Berghem blev Umeås första externa helt nya bostadsområde med en genomtänkt planmässig utformning. Även om idén inte fullföljdes helt och hållet blev resultatet i alla fall ett trevligt och väl fungerande bostadsområde med bra service och variationsrik bebyggelse med blandade hustyper – småstugor, enfamiljsvillor och radhus, samt flerfamiljshus, affärscentrum, banklokal, livsmedelsbutiker, folkskola, barnstuga, ungdomsgård med biblioteksfilial.

Många av småhusen byggdes enligt självbyggeriprincipen (egnahem) i samarbete med HSB och huvudsakligen byggda av HSB-medlemmar. Arkitekt bakom många av villorna var Torkel Sjöström.

Skogen röjdes för bebyggelsen men större delen sparades som natur- och rekreationsområde, vilket fungerar än idag till alla umebors glädje.

Husen färdigställdes 1955–56 och omfattade 225 lägenheter. 150 lägenheter hade utlovats till Vattenfallsarbetare vid kraftverksbygget i Stornorrfors. När kraftverket var färdigt blev lägenheterna fria att disponeras av andra.

1958–63 uppfördes punkthusen (Skogsbrynet) som var en ny hustyp i Umeå och ritades av Seth Fridén och Hans Åkerlind (Umeås dåvarande resp. blivande stadsarkitekt).

Västerslätt var tidigare odlingsmark tillhörande Ytterhiske by. 1937 flyttade Hilding Carlsson sin rälsbussfabrik hit från Skolgatan Öst på Stan, vilket blev upptakten till det nuvarande industri- och bostadsområdet. Den första stadsplanen upprättades 1947 och en större utvidgning gjordes 1965.

Bostadsområdet var först avsett för de med anknytning till industrin med flerfamiljshus i öster och enfamiljshus i väster. Byggnadsstyrelsen ansåg att området inte var lämpligt för bostäder men gav med sig eftersom efterfrågan på bostäder var så stort. Ett litet affärscentrum och en fristående Konsumbutik med halvrund form och gult fasadtegel, senare ombyggd till kyrka, är minnen från stadsdelens första tid. 

Skolan är en av de offentliga byggnader som fick statsbidrag på 50-talet. Här gick många av barnen i de familjer som hade flyttat in på Västerslätt.

Skolan ritades av Kjell Wretling 1951 och har en fin fadsadrelief utförd av brodern, konstnären David Wretling. Skolhuset med gult fasadtegel har i huvudsak behållit sitt utseende även om miljön runt omkring är förändrad. Det senaste tillskottet, beslutat 2022, är ett nytt skolhus på den intilliggande idrottsplanen. 

Kjell Wretling ritade även Stadsbiblioteket med sin eleganta inredning, som togs i bruk 1954. Biblioteksbyggnaden på Kungsgatan 80 rymde en entréhall med dagstidningar och lånedisk. I den östra flygeln fanns på bottenvåningen lånesal, läsesal  och ungdomsavdelningen. På övervåningen fanns ett galleri och forskarsal, samt studierum, musikavdelning och kontorsrum. Den västra flygeln innehöll bland annat föreläsningssalar, studiecirkelrum och ett bokbinderi.

Biblioteket flyttades 1985.