1900-talet inleds

Regementen

Vid sekelskiftet rådde en nationalistisk anda i hela Europa och uppbyggnaden av ett effektivare försvar ansågs nödvändigt även i Sverige. Indelningsverket ersattes successivt under perioden 1873–1901 med allmän värnplikt och permanenta regementen som placerades i städerna. Umeå begåvades med två; K 4 och I 20.

Anläggningarna bekostades av staten medan staden skulle tillhandahålla platsen, vilket innebar stora investeringar med bland annat markinlösen. Man såg ändå långsiktiga fördelar för stadens framtida utveckling, dels att järnvägens framdragning till Umeå skulle påskyndas, dels genom ökad folkmängd och därmed skatteintäkter. Man kan påstå att satsningen lyckades, då perioden 1901–1905 innebar en befolkningsökning från 4 000 till 5 000 invånare.

Med regementena kom en ny samhällsklass som satte sin prägel på staden – officerarna. De blev en del av det sociala etablissemanget både kulturellt och politiskt. Officerare och rekryter blev också ett synligt inslag i stadslivet och på gator och torg – framför allt dragonerna som iklädda blå uniformer kom ridande vid parader och högtidliga tillfällen.

K 4

Det första regementet var Kungliga Norrlands Dragonregemente (K 8, senare K 4) som invigdes 1901. Regementets byggnader tillkom i två skeden. Först en uppbyggnadsperiod 1898–1900 med de byggnader som ritats 1897 för att utgöra det nya regementet i Umeå. Innan dessa byggnadsarbeten ens hunnit slutföras beslutade riksdagen att införa allmän värnplikt vilket helt ändrade förutsättningarna, och gjorde anläggningen otillräcklig. Det sedan länge planerade regementsområdet behövde redan på en gång mer än fördubblas i en andra än mer omfattande byggnationsfas. Då tillkom alla delar som saknas på stadsplanekartan och avritningen från mars 1901, frånsett sjukhusbyggnaden i regementsparken som kom att dröja till 1920-talet. Det mesta av K 4-området härrör idag från regementets utbyggnadsperiod 1902–11.

Statens plan hade alltså inte varit att succesivt utöka en underdimensionerad anläggning, men det blev följden då invigningen 1901 råkade sammanfalla med införandet av allmän värnplikt. Ett tydligt spår från den omarbetning av regementsmiljön som detta krävde, är att den monumentalverkande kasernbyggnadens förlängda ändar, hamnade bakom och doldes av de redan uppförda träbyggnaderna Exercishuset och Markenteriet. Det var ett kavalleriregemente som hade förlagts till Umeå redan 1894 i hård konkurrens med Sundsvall och Östersund. Staden hade löst in mark och en del byggnader som ställdes till regementets förfogande utan kostnad, däribland det gamla majorsbostället Hedlunda nära den västra stadsgränsen mot Ytterhiske. Majorsbostället, som tillkommit under indelningsverkets dagar, hade övergått i privat ägo men hyrdes nu ut som underofficersbostad.

Kasernområdet

Ett område i den nya stadsdelen Amerika hade inlösts och där uppfördes det nya kasernområdet som invigdes 1901. Regementsbyggnaderna uppfördes efter ritningar av arkitekt Erik Josephson, en av landets mest framstående och skickligaste stilhistoriska arkitekter. Genom sin anställning vid Överintendentsämbetet och Fortifikationsverket skulle han komma att rita ett fyrtiotal kasernanläggningar. De i Umeå hör till landets bäst bevarade.

På kasernområdet byggdes kasernbyggnad, officersmäss, två grindstugor och en officersbostad, samtliga utvändigt putsade i gult och med kraftiga hörnkedjor och horisontellt listverk i takfoten. Kasernbyggnaden (1901) innehöll från början logement och matsal. Den förlängdes i bägge ändar 1908.

Efter regementets flytt ombyggdes regementsbyggnaderna till förvaltningslokaler för Umeå kommun 1966–69. De blev då den växande stadens nya Stadshus. 

På Kaserngården byggdes också två trähus. Markententeriet är numera rivet och har ersatts med ett större stenhus eftersträvat att passa in med en historiserande fasad. Huset mitt emot, exercishuset, har delvis rivits men återuppförts med en liknande, dock ej identisk, fasad (2013).

Bakom kasernbyggnaden uppfördes stall och ridhus av trä med stommar av stående timmer eller stolpverk och med panelklädda väggar. De representerade den “officiella” byggnadsstil som också fick spridning genom SJ:s byggnader och mönsterritningar för skolhus. Panelen imiterar inte stenarkitekturens former utan utnyttjar i stället de dekorativa möjligheterna i själva trämaterialet och träkonstruktionen. Exempel på detta är stallarna och exercishusen vars paneler överensstämmer med stommens stolpverkskonstruktion. Karakteristiska är även de starkt utskjutande taken och takfallen burna av profilerade sparrändar. Under seklets början återfinns dessa drag även på många av de privata trähusen i Umeå, troligen med dragonregementets träbyggnader som förebild.

Ett trähus lite vid sidan av är gamla skomakeriet, ursprungligen en nödbostad efter branden och som därefter togs över av regementet.

K 4-området har skydd genom q-märkning i stadsplanen.

År 1909 invigdes Umeås andra fasta regemente på andra sidan järnvägen, Västerbottens Regemente I 20. Byggnadsminne sedan 1997. Läs mer om det i kapitlet ”Västerbottens regementes kasernetablissemang” i boken Husen som överlevde Umeå av Bo Sundin.

Prydlig sekelskiftsstad

Vid sekelskiftet hade en helt ny stadskärna uppstått som i många avseenden passade den växande tjänstemannaklassen. De offentliga byggnaderna var nu på plats liksom flera privata stenhus som nog skulle klara eventuella bränder.

Alltsedan 1860-talet och framåt hade det poängterats i stadsplaner och byggnadsordningar vikten av att staden fick ett “prydligt” utseende. Den ambitionen hade innan branden eftersträvats i de nya områdena utanför centrum men kunde nu bättre förverkligas sedan de trånga trähuskvarteren med sina många uthus hade sopats bort av elden. Ett glesare gatunät med större tomter och bredare gator skapade en ljus och luftig gatumiljö. Förutom de tidigare anlagda esplanaderna i väster och öster hade nu två nya esplanader tillkommit, Rådhusesplanaden och Renmarksesplanaden. Även ytterligare parker hade tillkommit och fler planerades, som skulle nyttjas som promenadstråk för den växande medelklassocieteten.

Sedan salutorget hade flyttats till norra sidan av Rådhuset hade Kungsgatan blivit den nya affärsgatan som, innan motortrafiken tog över, kom att fungera som en gågata.

Trähusen var byggda i moderiktiga, nya stilar med olika takprydnader som gjorde gatufasaderna livliga och varierande. Särskilt hörntornen blev vackra blickfång i stadsmiljön.

Ett stenkast från torget uppfördes 1900–1901 ett flerfamiljshus med stadens första bostadsrätter, det så kallade Bolagshuset. Det var ett putsat stenhus som påminde om Sundsvalls stenhus och byggdes av firman Jakobsson & Eriksson som hade varit engagerad i återuppbyggnaden av Sundsvall. Byggnaden avvek mycket från de låga trähusen längs esplanaden och blev med sitt hörntorn ett av de mest populära motiven att avbilda på vykort.

Ett stenkast från torget uppfördes 1900–1901 ett flerfamiljshus med stadens första bostadsrätter, det så kallade Bolagshuset. Det var ett putsat stenhus som påminde om Sundsvalls stenhus och byggdes av firman Jakobsson & Eriksson som hade varit engagerad i återuppbyggnaden av Sundsvall. Byggnaden avvek mycket från de låga trähusen längs esplanaden och blev med sitt hörntorn ett av de mest populära motiven att avbilda på vykort.

Bolagshuset revs 1967.

Fasaden mot älven

Med de ståtligaste byggnaderna i sten och med Rådhusets centrala placering gav Umeå ett nytt representativt intryck sett från älven. Kajen breddades cirka 15 meter för att större båtar skulle kunna lägga till, även om handelssjöfarten inte var så intensiv som förr. Umeå hade fått en ny entrésida från norr där järnvägsstationen stod klar 1896. Älven var ändå fortfarande en viktig trafikled och för medborgarna ett självklart blickfång. På en terrass nedanför Sjömanshusets hotell anlades en liten trädgård med musikpaviljong där borgerskapet kunde inta en matbit och kaffe med punch och blicka ut över älven eller den vackra Rådhusparken.

Uppe på terrassen byggdes ett stort teaterhus i trä ritad av stockholmsarkitekten Ragnar Östberg 1906. Hur man kunde bygga en publik lokal för 450 gäster i trä, utan dagens brandskyddsmaterial och teknik, är en gåta. Brandskydd hade ju poängterats så tydligt i byggnadsordningen och en tidigare teater hade lagts vid Badstugatan norr om centrum med tanke på brandfaran. Endast två år senare inträffade “den stora magasinsbranden” i tullmagasinet strax intill och redan 1913 brann också teatern ned. Några människor rapporterades dock inte ha kommit till skada, men teaterhuset byggdes aldrig upp igen.

Från järnvägen drogs ett stickspår ned till kajen som under hela 1900-talet kvarstod som en arbets- och lastageplats. Sjöfarten var fortfarande livlig men inte som förr på de gamla segelskutornas och skeppsvarvens tid.

Idén om en strandpromenad utmed kajen hade funnits med redan i 1864 års stadsplan. På en karta från 1913 namnges den som “Skeppsbron” med tydlig anspelning på huvudstaden men området vid båtkajen förblev länge en något ruffig hamnmiljö.

Vy över kajområdet, med Stora Hotellet, Rådhuset och Handelsbanken i bildens centrum. Till vänster ses hotellterrassen med sin musikpaviljong. Rådhusparken är här anlagd men någon strandpromenad syns inte till då marken behövdes som lastkaj med plats för hamnspåret.
Foto: Umeå kommuns bildarkiv.

Vykort av teatern med terrassen. Foto: Bertil Ekholtz samling, Västerbottens museum.

Tullmagasinet

Som ersättning för de många trämagasin som blivit utraderade i stadsbranden 1888 byggdes ett gemensamt hamnmagasin som stod klart 1901 och skulle bli ett av Umeås största stenhus. Bakom satsningen stod det nybildade Umeå Magasins Aktiebolag som hyrde ut lokalerna till stadens grossister och handelsfirmor. Snart inhystes även tullkontor då tullrättigheterna flyttats till centrum från Holmsund. Efter en brand 1908 byggdes magasinet om och fick då ett något annorlunda utseende inspirerat av den intilliggande teatern. 

Magasinets ombyggda takform är det spår av teatern som idag finns kvar i stadsmiljön.

Bostadsshus med nya stildrag

Nu kom nya stildrag att sätta sin prägel på husen. Viktor Åström återkom och ritade några villor och bland de lokala husritarna är Erik Olof Mångberg, C A Sandström och Erik Eriksson – namn som ofta återfinns på ritningarna. De använde sig av rena trästilar, gärna med nationalromantiska drag eller inslag av jugend.

Byggnadsstilar som helt utgick från träets egenskaper hade funnits redan från 1800-talets mitt och spridits via mönsterböcker. Vanligast var den så kallade Schweizerstilen. Därifrån togs vissa konstruktioner och fasaddetaljer upp och kunde appliceras på olika byggnadstyper, såväl större anläggningar som villor, men också enklare bostadshus och uthus. Schweizerstilen påminde om trävillor i alpländerna.

Parallellt med nationalistiska strömningar i Europa etablerades nationalromantiska idéer även inom konsten och arkitekturen. Den kom i Skandinavien även att kallas den fornnordiska stilen som i Sverige sökte anknytning till den svenska naturen och landsbygdens traditionella timmerhus. Det hantverksmässiga var väsentligt och hade kopplingar med Arts & Crafts-rörelsen i England. Utmärkande är att fasaderna inte längre skulle vara strikt symmetriskt indelade som under nyrenässansen, utan överensstämma med rummens placering på insidan. Att till exempel placera ett blindfönster för att skapa symmetri i fasaden var helt fel. Ofta fanns utbyggda burspråk och branta takfall. Fönster blev spröjsade trots att konsten att tillverka stora fönsterrutor sedan länge var uppfunnen. Trävillornas fasader skulle föra tankarna till timmer och färgades därför i mörkbrunt eller falurött.

Förnäma villor

Handelsmän och industriledare men även officerare, som nu var en klass att räkna med, lät bygga egna villor. Till skillnad från många andra svenska städer fanns inga särskilda villakvarter i Umeå utan placeringen var oftast ägarnas egna val. Några av de förnämare villorna återfinns dock i mer representativa lägen kring Residenset eller vid älven men även i andra delar av staden.

För uppförandet anlitades de bästa arkitekterna som naturligtvis var väl förtrogna med vad som var den “rätta stilen”.

Tre av dessa villor – Ringstrands, Scharins och Aschans – är idag skyddade som byggnadsminnen och finns utförligt beskrivna i Bo Sundins bok ”Husen som överlevde Umeå”.

Ringstrandska villan

Jägmästare Ringstrands villa fick bygglov 1899 efter ritningar av Kasper Sahlin och Gustaf Birch Lindgren. Stommen uppfördes av stående och liggande timmer medan bottenvåningen kläddes med liggande panel och övervåningen med spån (shingle).

Scharinska villan

Villan som uppfördes för disponent Scharin 1905 ritades av stockholmsarkitekten Ragnar Östberg. Scharinska villan med sin släta rosafärgade putsfasad och tätspröjsade vita fönster har drag både av nationalromantik och jugend med inslag av barockformade takpartier.

Östberg ritade även Aschanska villan som fick en mer genuint nationalromantisk prägel. Han var även upphovsman till den senare nedbrunna teatern vid älven och ursprungsritningarna till Wernstedska gården vid Storgatan.

HÄR kan du läsa mer om jugendstilen.

Aschanska villan

Byggdes 1906 nere vid älven som enfamiljsvilla för överste Aschan.

Villan ritades av Ragnar Östberg i nationalromantisk villastil, mest påminnande om en svensk 1700-talsherrgård. Överste Aschan blev chef för dragonregementet 1904 och behövde en ståndsmässig bostad då officersboställen inte längre erbjöds som förmån.

HÄR kan du läsa mer om nationalromantisk stil.

Överste Aspgrens bostadshus

Byggnaden ritades av stockholmsarkitekten Sigge Cronstedt och uppfördes av byggnadsfirman Jacobsson & Eriksson 1897. Den är ett exempel på en renodlad träarkitektur utan direkta nationalromantiska drag. En bit in på 1900-talet köptes huset av Nestor Aspgren som blivit chef för Västerbottens regemente när detta inrättades i Umeå 1909. Nu bodde alltså två officerare grannar, men från var sitt regemente.

1909 byggdes Scharins Fabrik ett stycke nedströms älven, där samme Cronstedt fick uppdraget att rita den nya huvudbyggnaden till trämassefabriken. Det står klart att både beställare och utförare var väl bekanta med varandra i småstaden Umeå.

Kapten Huss villa

Vid Dunkersgatan nära Dragonregementet lät kapten Helmer Huss bygga en villa 1907. Den ritades av Viktor Åström, som även ritat Stora Hotellet. Villan har idag gulmålad fasad med vita detaljer men var ursprungligen mörkt brunmålad, vilket stämmer bättre med dess nationalromantiska stil. Som helhet är villan tidsmässigt ganska välbevarad och det enda trähus som finns kvar i Umeå av Åströms betydelsefulla produktion.

Amerika

Området som i väster gränsar till Dragonregementet kallades redan vid mitten av 1800-talet Amerika. Hus som byggdes här var av enklare sorten, en utkantsbebyggelse utanför stadsplanen och kanske symboliserade namnet drömmen om det stora landet långt borta i väster i dessa emigrationens tidevarv? På 1870-talet gjordes en tomtindelning och nya hus fick uppföras, men det skulle dröja till 1922 innan en riktig stadsplan upprättades.

I kvarteret Bagaren ligger några välbevarade byggnader, vissa med äldre stomme men påbyggda under början av 1900-talet. Några av husen har stomme av stående timmer som klätts med en liggande panel. Genom kvarteret finns fortfarande rester av en brandgata, den sista som är bevarad genom ett helt kvarter.

Gamla stan – kvarteren Ymer, Njord och Audumbla

I kvarteren strax öster om Västra Esplanaden finns ett antal äldre trähus som bildar en sammanhängande äldre miljö. Att kalla det “gamla stan” som ibland görs av affärsidkare är inte helt felaktigt då det knappast finns ett kvarter med lika sammanhållen äldre trähusmiljö i innerstaden.

Kvarteret Njord: Backmanska gården, Västra Esplanaden/Kungsgatan 44. Bostads- och affärshus ritat av Erik Olof Mångberg 1905. Tvåvånings snickeriveranda mot gården. Fastigheten ägdes av handlaren Rickard Backman, som 1936 öppnade möbelaffär i huset på andra sidan Västra Esplanaden.

På andra sidan Kungsgatan, i kvarteret Ymer, revs för endast några år sedan resterna efter det societetshus som uppfördes alldeles efter branden 1888. Tomten har ännu (2025) inte ersatts med någon byggnad, frånsett en inglasad cykelparkering. Vägg-i-vägg ligger Frälsningsarmén som uppfördes som biografen Svea 1918, (skyddat som byggnadsminne, se Sundin, 2021).

Runt hörnet, längs Sveagatan, ligger en rad enkla trähus. De två första byggda alldeles efter branden 1888 med kopplingar till societetshuset. I hörnet mot Skolgatan ligget Ordenshuset, byggt 1901, med trähuset däremellan som ursprungligen var ett tillhörande uthus.

I samma kvarter (Ymer) men mot Västra Esplanaden ligger en byggnad från ungefär samma tid. Det länge drevs som hotell Margareta och hade då ute servering mot Esplanaden. I senare tid fungerar det som STF ungdomshotell.

Kvarteret Audumbla

Kvarteret Audumbla: Bostads-/affärshuset tvärs över Sveagatan i kvarteret Audumbla byggdes efter ritningar av Erik Olof Mångberg 1900. Mot gården finns en tidstypisk snickeriveranda. Gårdshuset är det enda bevarade i centrala staden och är placerat utmed den gamla brandgatan.

Veranda mot gård i kvarteret Audumbla, Sveagatan-Kungsgatan. E O Mångberg, 1900. Foto: Maria Löfgren.

Nykterhet och frikyrklighet

I det liberala och borgerliga Umeå var nykterhet och frikyrklighet framträdande och avsatte påtagliga avtryck bland annat i form av byggnader.

Ordenshuset IOGT-NTO

I korsningen Skolgatan/Sveagatan lät Umeå Nykterhetsvänner år 1901 uppföra detta stora trähus. Det ritades av E O Mångberg som här valde trägotiken som ett passande arkitektoniskt uttryck med spetsbågar och omväxlande stående/liggande panel. I övervåningen ligger fortfarande den stora samlingssalen och används för sitt ursprungliga ändamål och med nymålad fasad pryder byggnaden sin plats i stadsmiljön.

Diagonalt över gatukorstningen låg fram till nyligen Elimkapellet som hade byggts före 1888. Det hade på 1930-talet fått en ny tidstypisk funkisdräkt genom stadsarkitekt Kjell Wretlings vackra ombyggnad. Byggnaden hade klarat branden (enligt muntliga källor) och den gamla timmerstommen framkom vid rivningen. Idag står här ett helt nybyggt huskomplex.

Frimurarnas hus

I samma område, något kvarter längre åt öster längs Skolgatan, uppförde Frimurarna ett eget ordenshus. Även detta finns kvar i samma ägo, där övervåningarna används för ursprungligt ändamål medan bottenvåningen uthyrs till butiker. Byggnaden byggdes i en mycket tidsenlig stil med rena jugenddrag mot gatan och något nationalromantiskt inspirerade torn mot gården. Ritad av Erik Eriksson, 1906.

En frikyrka uppfördes även Öst på stan, där Baptistkyrkan Betel byggdes 1903. Lite anonymt vänder det sin huvudfasad mot gården där kyrksalens typiska spetsbågefönster avslöjar byggnadens funktion.

Öst på stan

Här började de nya kvarteren bebyggas med bostadshus som även kunde innehålla små butiker. Närmast centrum hade de mer välbeställda sina fastigheter där större lägenheter i övervåningen oftast beboddes av ägaren själv. Ett exempel är hörnhuset i korsningen Skolgatan-Döbelnsgatan med bygglov 1905 för Maria Andersson, som lär ha drivit en hattaffär i huset. I ett mindre hus vid tvärgatan eller i ett gårdshus fanns mindre lägenheter som hyrdes ut.

Längs Häradshövdingegatan, som fram till 1889 utgjorde stadsgränsen mot öster, ligger flera stiliga trähus från tidigt 1900-tal med bostäder och butiker. Tornhuset i korsningen mot Storgatan består egentligen av tre separata hus. Det första byggdes 1903 och sammanbyggdes därefter med några mindre hus till en lång huslänga. Med sitt karaktärsfulla hörntorn har detta blivit ett känt riktmärke i stadsbilen.

På andra sidan gatan i kvarteret Sadelmakaren finns en unik och för sin tid typisk gårdsmiljö. Fastigheten består av två bostadshus, det ena med butik med ingång mot Storgatan och en gårdslänga som tidigare inrymt en bagerilokal.

Utanför centrum

De som inte hade råd med de dyrare tomterna inne i staden sökte sig till utkanterna, i synnerhet i anslutning till utfartsvägarna i alla riktningar. Landsvägen mot Ersmark gick längs nuvarande Korsgatan och Ersmarksgatan på gamla Haga.

Haga anges i 1899 års stadsplan som förstad.

På det vi nu kallar “gamla Haga” ligger i korsningen Generalsgatan – Riddaregatan stadsdelens äldsta kvarvarande bostadshus, troligen uppfört strax efter branden.

Under 1900-talets första decennier bosatte sig många med anknytning till järnvägen och regementena på Haga. Längs flera gator finns fortfarande något av den tidiga bebyggelse som uppstod här innan området blev stadsplanelagt 1922.

Ett av de äldre husen på Korsgatan från sekelskiftet eller något därefter, byggt i schweizisk trästil med snickeriveranda mot gården.

Enstaka gårdar som blev stadsdelar

Det var inte bara hantverkare och arbetare som sökte sig ut från staden. Erikslund, Johannesdal, Magnusdal, Mariehem, Olofsdal, Fredrikshög och Fridhem har alla sitt ursprung från gårdar som hade anlagts på den gamla donationsjorden utanför stadskärnan. En del jord hade köpts upp av välbeställda borgare som antingen själva bosatte sig där eller arrenderade ut marken. Medan Mariehem var handlanden Grahns sommarställe ägde disponent Moritz mark ett stycke norr om stadsgränsen på nuvarande Haga-Sandbacka.

Gårdar som låg utanför stadens reglerade område finns inritade på 1899 års stadsplan. På detta utsnitt syns Fredrikstorp och Fridhem. Medan Fredrikstorp tycks helt ha uppslukats av senare bebyggelse har ett bostadshus från det ursprungliga Fridhem, som vid sekelskiftet 1900 ägdes av hemmansägare J A Petterssons sterbhus, blivit kvar och sedan fått ge namn åt stadsdelen och villaområdet Fridhem.

Fabrikerna vid älven – stadens första industrimiljö

Umeås industriepok började först efter stadsbranden då det rådde stor efterfrågan på material för återuppbyggnaden. Umeborgarna hade startat ett tegelbruk på Sofiehem (Gimonäs) och några mindre snickerifabriker växte upp i närheten.

Mest betydande blev storbyggmästaren Per Eriksson som tillsammans med sin svåger uppförde en snickerifabrik 1886 under firmanamnet Jakobsson & Eriksson. Fabriken som låg vid älven i östra stadsdelen utökades snart med ett hyvleri, mekanisk verkstad och gjuteri med cirka 80 anställda. Fabriken flyttades till Sofiehem då Egil Unander-Scharin köpte tomten och på den tidigare fabrikens plats anlade ett träsliperi.

Scharinska Fabrikens Träsliperi med huvudbyggnad från 1909 ritades av stockholmsarkitekten Sigge Cronstedt. Den långsträckta byggnaden utformades med särskild tanke på sin framträdande placering vid älven. Idag ingår den ombyggda fabriken i Campusområdet och är inte längre så synlig, men på nära håll kan man studera och beundra fasadernas detaljrika mönstermurning och ljusröda blinderingar.  

Q-märkning i stadsplanen.

Det nya lasarettet 1907

Det andra projektet av större format vid seklets början (förutom regementena) som skulle sätta sin prägel på Umeå för lång framtid var det nya lasarettet.

I många städer söderöver hade större och modernare lasarett redan uppförts som ett resultat av den medicinska utvecklingen. Umeås lasarett var byggt 1784 med endast åtta vårdplatser. Det hade tillbyggts och förbättrats några gånger sedan landstinget 1862 tagit över ansvaret för sjukhusvården. Trots förbättringar ansåg man snart att det gamla lasarettet inte längre motsvarade krav som kunde ställas på en stad som utvecklats som Umeå hade gjort. En större anläggning planerades på 1890-talet på samma plats. En första byggnad hann också uppföras innan man insåg att anläggningen inte skulle rymmas på den gamla tomten och rasrisken på älvbrinken förhindrade en utbyggnad åt det hållet. Men var skulle man hitta ett nytt läge som passade? Flera förslag prövades och till slut föll valet på den nuvarande platsen, Ålidbacken.

En av anledningarna att man valde denna plats var just närheten till älven som kunde nyttjas för vissa transporter av både material och människor. Placeringen vid den allmänna vägen innebar att platsen kunde nås från alla delar av länet.

Det höga läget med utsikt över älven ansågs också särskilt fördelaktigt där såväl patienter som personal kunde ta del av utsikten och solljuset. Ljus och frisk luft ansågs redan vid denna tid vara ytterst stärkande. Salarna hade imponerande takhöjd och var försedda med stora höga fönster.

Lasarettet ritades 1903 av den tidens mest framstående sjukhusarkitekt Axel Kumlien. Det stod färdigt att tas i bruk sommaren 1907 då överflyttning av patienter från det gamla lasarettet kunde ske. Det nya lasarettet hade plats för 140 patienter. Lasarettet blev Umeås dittills dyraste byggnad, men också vacker.

Den 31 Aug.1907, dagen efter invigningen, står att läsa i Västerbottens Kuriren:

“Inga onödiga utsmyckningar ha bekostats på byggnaderna, allt är änkelt och värdigt. Ser man på sjukhusbyggnaden med dess stora men proportionella linjer, så värkar det lugnande och välgörande på synsinnet och närverna. Intet av det modärna bjäfset och krimskramset finnes. “

I årsberättelsen anno 1907 återges Medicinalrådet R-A Wawrinskys berättelse från en inspektion den 30 juli:

“Den utomordentligt vackra och väl inredda nya sjukvårdsanstalten vittnar på ett fördelaktigt sätt om det nit och den omtanke Landsting och sjukvårdsdirektion i denna angelägenhet ådagalagt, och kommer helt visst denna anstalt att intaga ett högst framstående rum bland landets sjukvårdsinrättningar”.

Sjukhusets överläkare dr Giertz däremot “sågade” redan när han tillträdde sin tjänst det nya sjukhuset på en del väsentliga praktiska punkter. 1915 framfördes en rad nödvändiga förbättringar som ett absolut krav men världskriget kom emellan och det fanns inga möjligheter att åtgärda bristerna. År 1917 tillsattes ändå en kommittee för att komma med förslag till ny- och ombyggnad av lasarettet.

Utökad vårdpraktik och förbättrade kommunikationer gjorde också att allt fler länsbor kom i kontakt med Länslasarettet. Kostbara nya byggnader och tillbyggnader av det befintliga lasarettet krävdes! Det senare med ritningar av två nationellt framstående arkitekter; Ernst Stenhammars tillägg utfördes 1919–21 och Gustaf Birch-Lindgrens 1937–39. Lasarettet växte oavbrutet och delades upp i olika specialavdelningar. Vid andra världskrigets slut hade patientplatserna ökat till över 500.

Det gamla lasarettet med tillbyggnader revs 2018–2019. Rivningen skedde efter en lång strid. I april 2015 beslutade en knapp majoritet av politikerna i byggnadsnämnden i Umeå om rivningslov. Argumentet var att 11000 kvadratmeter lasarett ger plats åt ett 33000 kvadratmeter nytt psykiatrihus, det vill säga mer yta.