1910-1920 talen

1910-talet

Västerbottens Sparbank

I Umeås stadskärna var de flesta tomter nu upptagna och byggnadsverksamheten var måttlig. Krigsutbrottet 1914 gjorde det dyrare att bygga. Ett större projekt som ändå genomfördes var Västerbottens Sparbanks nya bankhus som uppfördes 1915–17. Den placerades på den lediga hörntomten vid Storgatan/Västra Rådhusgatan som i väntan på bebyggelse utgjort en privat trädgård för angränsande Grahnska handelsgården.

Det blev en imponerande byggnad i fornnordisk stil efter ritning av Torben Grut, som några år tidigare hade ritat Stockholms stadion till sommar-OS (1912).
Vid en senare ombyggnad hittades här en undangömd träbit daterad våren 1917, där en av byggnadsarbetarna bland annat förklarade att det är ”myckett oroligt innom hela rikkett vi ventar revolison ner som helst för vi får för lite Bröd”.

Ett annat nybygge mitt i centrum från den här tiden var affärs- och bostadshuset i kvarteret Brage på Storgatan 42. Där hade en av de kvarvarande gamla handelsgårdarna brunnit ner och på dess plats uppfördes 1916 en stor vinkelbyggnad i trä som ritades av Erik Eriksson. Den utfördes i nationalromantisk stil med frontespiser och burspråk mot gatorna.

Bostadssituationen

Även om många bodde trångt och arbetslösheten ökande under krigsåren tycks inte någon större fattigdom ha rått i Umeå. Men alltid hade det funnits gamla och handikappade utan familjer och som inte klarade sig på egen hand. De första sociala inrättningarna som staden skulle svara för hade inrättats vid 1800-talets början. Det var ett änkehus och ett fattighus som placerats vid Renmarksbäcken i stadens utkant, som därför länge kom att kallas Fattighusbäcken.

Efter sekelskiftet 1900 infördes en mer organiserad fattig- och åldringsvård. År 1913 döptes fattighuset, som då låg vid Östra Kyrkgatan, om till ålderdomshem – senare ungdomsgården Hagagården, som fanns kvar till 2004. Änkehuset och Nordmalingsbaracken, som varit nödbostäder efter branden, användes också som ålderdomshem. Änkehuset från 1840-talet fanns kvar i ombyggt skick ända till 1970-talet då Stadsbiblioteket ansökte om att marken skulle röjas för att skapa plats för en större bilparkering.

Ett stenkast från torget uppfördes 1900–1901 ett flerfamiljshus med stadens första bostadsrätter, det så kallade Bolagshuset. Det var ett putsat stenhus som påminde om Sundsvalls stenhus och byggdes av firman Jakobsson & Eriksson som hade varit engagerad i återuppbyggnaden av Sundsvall. Byggnaden avvek mycket från de låga trähusen längs esplanaden och blev med sitt hörntorn ett av de mest populära motiven att avbilda på vykort.

Bolagshuset revs 1967.

Vatten och avlopp

De flesta hushåll hade sedan sekelskiftet sitt vatten från stadens vattenverk vid Tavlesjön (Nydalasjön). Vattenverket var dimensionerat för 4 500 invånare och skulle även räcka till eldsläckning. Från en reservoar insprängt i Hamrinsberget gick vattnet med självtryck i rörledningar ut i staden. Den första vattentoaletten installerades i den nybyggda Scharinska villan 1906. Fem år senare hade antalet vattentoaletter ökat till 37 och 1915 fanns de i ett hundratal gårdar. Vattenförbrukningen ökade stadigt och det kom klagomål på dricksvattnets dåliga kvalitet. Då inte heller vattentrycket hade visat sig klara brandkårens behov för släckningsarbeten blev det nödvändigt att förbättra hela systemet.

År 1913 anlades en ny grundvattentäkt vid Piparbölesjön där vattenverket i Kulla byggdes med en reservoar i Röberget. Vattenreservoaren i Hamrinsberget fungerade fortfarande som en viktig reserv för sjukhuset. Samtidigt byggdes också ett separat nät för avloppsvatten som tidigare gått orenat ut i älven genom öppningar i stenkajen.

Kulla vattenverk byggdes till största delen för hand och fick en unik utformning i nationalromantisk stil. Det har idag ersatts av Forslunda kraftverk, men den gamla byggnaden i Kulla står kvar som ett minnesmärke.

I enklare hem hämtades fortfarande vatten till tvätt, disk och städning från brunnar eller ur regnvattentunnor på gården.
Både kallbadhus och varmbadhus inrättades redan under 1800-talet. Det var ingenting som staden bekostade utan skedde helt i filantropiskt syfte. Det är dock något oklart vilka och hur många som fick tillgång till dessa inrättningar. För det stora flertalet var det nog en tvättho eller badtunna som gällde för den personliga hygienen.

Egnahem

Nu kom nya stildrag att sätta sin prägel på husen. Viktor Åström återkom och ritade några villor och bland de lokala husritarna är Erik Olof Mångberg, C A Sandström och Erik Eriksson – namn som ofta återfinns på ritningarna. De använde sig av rena trästilar, gärna med nationalromantiska drag eller inslag av jugend.

Byggnadsstilar som helt utgick från träets egenskaper hade funnits redan från 1800-talets mitt och spridits via mönsterböcker. Vanligast var den så kallade Schweizerstilen. Därifrån togs vissa konstruktioner och fasaddetaljer upp och kunde appliceras på olika byggnadstyper, såväl större anläggningar som villor, men också enklare bostadshus och uthus. Schweizerstilen påminde om trävillor i alpländerna.

Parallellt med nationalistiska strömningar i Europa etablerades nationalromantiska idéer även inom konsten och arkitekturen. Den kom i Skandinavien även att kallas den fornnordiska stilen som i Sverige sökte anknytning till den svenska naturen och landsbygdens traditionella timmerhus. Det hantverksmässiga var väsentligt och hade kopplingar med Arts & Crafts-rörelsen i England. Utmärkande är att fasaderna inte längre skulle vara strikt symmetriskt indelade som under nyrenässansen, utan överensstämma med rummens placering på insidan. Att till exempel placera ett blindfönster för att skapa symmetri i fasaden var helt fel. Ofta fanns utbyggda burspråk och branta takfall. Fönster blev spröjsade trots att konsten att tillverka stora fönsterrutor sedan länge var uppfunnen. Trävillornas fasader skulle föra tankarna till timmer och färgades därför i mörkbrunt eller falurött.

HÄR kan du läsa mer om natonalromantisk stil.

Privat bostadsbyggande

Byggnadsverksamheten handlade mest om bostäder för den växande befolkningen. De nyinflyttade bosatte sig i de nya stadsdelarna Öst och Väst på stan eller på Haga. Bostadsbyggandet var fortfarande en privat angelägenhet. Förutom de förnäma villorna byggdes bostadshus av hantverkare och småföretagare med egen verksamhet. En lägenhet upptogs av ägaren själv med familj, medan en eller flera lägenheter uthyrdes. Ofta låg en verkstad eller butik i samma hus. De kunde också placeras i en tillbyggnad eller ett separat gårdshus.

Vidar 9, Öst på stan, Skolgatan 80/Döbelnsgatan. Bostadshus i två våningar med lite större lägenheter. Under det brutna taket ryms en vind med småspröjsat vindsfönster, en hustyp som blev vanlig under 1910–20-talen. Ritat av C A Sandström 1915. Foto: Föreningen Byggnadskultur i Umeå.

1920-talet

Satsningen på bostäder fortsatte i stadens ytterområden. Sofiehem, Gimonäs och Öbacka införlivades med staden, medan förfrågningar från Grisbacka, Backen och Teg avvisades. Stadsfullmäktige tyckte det skulle bli för dyrt med gatu- och vägbyggen och dessutom skulle man då behöva bygga en ny bro över till Teg.

Däremot upprättades 1922 en stadsplan för Haga som till slut fick bli en riktig stadsdel. Den som anlitades var Per Olof Hallman, “stadsplanekonstens förnyare”, som vid samma tid upprättade planer i Skellefteå och Robertsfors. Hans planer utformades i en nationalromantisk anda med inspiration från den engelska “trädgårdsstaden”, anpassade efter terrängen och med ljus, grönska och skönhet som ledstjärnor. Gatornas sträckning rättades efter de gamla landsvägarna, nuvarande Korsgatan och Generalsgatan.

På Haga-Sandbacka avstyckades i början av 1920-talet elva tomter för egnahem intill stadens gamla brännugn, vid nuvarande Armbågakroken. “Största möjliga variation i byggnadsstil” var ett önskemål i Stadsfullmäktige som tillhandahöll ritningar i “enkel och tilltalande stil”

Läs mer i Umeå kommuns Byggnadsordning för Haga-Sandbacka!
Haga-Sandbacka.pdf

Åren efter kriget byggdes lite större egnahemshus i den östra stadsdelen. De uppfördes i stadens regi och överläts sedan till enskilda ägare. Verksamheten påbörjades redan 1919 och fortsatte sedan under hela 20- och 30-talen.

Tjugotalsklassicism

Stilen på modet var nu nyklassicism vilket kan ses i några av de mer stadsmässiga husen i centrum som fick påkostade arkitektoniska utformningar. Ett exempel ligger i kvarteret Ran (Ran 2). Tomten hade varit aktuell för många byggplaner genom åren, till exempel för ett posthus. Men den idén medförde mycket protester från stadens styrande och invånare som önskade en centralare placering vid Rådhusesplanaden, där posthuset också byggdes. I stället köpte cementgjutare Viktor Vilhelm Westerholm tomten 1924. Arkitekt Edvard Lundberg ritade snabbt ett flerbostadshus med butik i källaren. Redan den 27 juli samma år hade bygget hunnit så långt att de kunde hålla taklagsfest

Även vid Östra kyrkogatan, i kvarteret Freja, uppfördes ett par liknande större bostadshus med nyklassicistiska drag, med halvrunda frontespiser, burspråk och klassicistisk portalomfattning. Husen innehåller både större och mindre lägenheter.

HÄR kan du läsa mer om byggnadsstilen.

Folkskoleseminariet

Beslutet om ett nytt seminarium för utbildning av folkskollärare fattades 1918. Motivet var nu precis som tidigare den svåra lärarbristen som rådde i Norrland.
Eftersom kriget fortfarande pågick och det var dyrtid tog det några år innan projektet förverkligades. Det nya seminariet ritades av arkitekt Gustav Holmdahl vid Byggnadsstyrelsen och placerades i fonden av den breda Östra Esplanaden.
Tomten skänktes av staden och hade först avsatts som torgyta (Döbelns Torg) för en offentlig byggnad, till exempel en teater.

Folkskoleseminariet är en anläggning av monumental karaktär i tjugotalsklassicistisk stil. ”En av länets ståtligaste”, enligt länsstyrelsen. Byggnadskomplexet utgörs av en central huvudbyggnad i fonden av esplanaden, med två vinkelställda flyglar, vilka knyts samman mot esplanaden med en arkad, som innesluter den tidigare kullerstenslagda borggården. I komplexet inrymdes allt från skolsalar, gymnastiksal, simbassäng och bibliotek till en stor aula. Byggnaden är uppförd i tegel med gråvitfärgad puts och sockel, medan trappor, portomfattningar och andra detaljer är utförda av granit. Det klassicistiska formspråket skulle associera till antikens akademier och symbolisera värdet av kunskap och utbildning. Byggnadsmiljön med parkanläggning inspirerades av stormaktstidens svenska slottsarkitektur, särskilt Läckö slott och Skokloster slott. Seminariets parkmiljö framför huvudfasaden är oumbärlig för uppfattningen av miljön.

Posthuset

År 1911 inträffade en storbrand i kvarteret Fabriken då Naeslunds möbelfabrik och 14 bostadshus totalförstörds. Det tomma kvarteret användes under 1920-talet som plats för att fira Barnens dag fram till 1928 då Statliga Postverket uppförde det första posthuset i Umeå på tomten mot Rådhusesplanaden. Det ritades av Skellefteåfödde Erik Lallerstedt, som gjorde karriär i Stockholm och blev professor på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) vars huvudbyggnader han också ritade.

Det före detta Posthuset i Umeå är numera påbyggt och ombyggt ett antal gånger men har ändå bevarat sin huvudsakliga tjugotalsklassicistiska karaktär, med slätputsad fasad och kraftfulla gjutna konsoler under fönstren. Ett flertal fönster har ersatts av stora skyltfönster.

Posthuset år 2016, där påbyggnaden syns. 

Gothnellska huset och V-K-huset

I kvarteret norr om posthuset lät disponent J A Gothnell 1930 bygga detta hus som är unikt på flera sätt: Umeås första hus murat med gasbetong och vackert dekorerat med tjugotalsklassicistiska detaljer.

Byggnadens framtida öde ligger främst i ägarnas eget intresse och goda vård då det ännu inte fått något lagskydd.

Mitt emot Gothnellska huset uppfördes 1930–31 Västerbottens Kurirens nya byggnad, med tryckeri, tidningsredaktion och bostäder. För ritningarna stod den kände och erkänt skicklige arkitekten Robert Laurell. Det blev en monumental tegelbyggnad i en stilblandning av klassicism och nationalromantik.